Harry Paulnitz, impressionist och expressionist.
Jag tog min studentexamen 1973 på Malmö Latinskola, en treårig humanistisk gymnasielinje med estetiska tillval såsom teckning/målning, studier i konsthistoria och dramatik. Jag har härefter deltagit i studier i kroki för konstnärinnan Mia Havgård, i olja för konstnärinnan Elsa Persson och i grafik och olja för konstnären Kjell Wihlborg. Jag har varit verksam som konstnär sedan början av åttiotalet och hade min första utställning 1985. Såsom konstnär titulerar jag mig autodidakt. En stor del av mitt kunnande inom konsten, tackar jag min numera bortgångne svärfar, Randolf Wiig för, utbildad på konstfack i Stockholm.
Nämnas kan också att konstnärskapet finns och har funnits i familjen sedan lång tid tillbaka. Bland annat medverkande min mormors mormor, Cecilia Anders Hans, med konsthantverk på Baltiska utställningen i Malmö 1914 och för vilket hon fick ett minnesvärt diplom. Ett diplom som numera pryder mitt arbetsrum.
Att ägna sig åt konstnärskap är att förmedla något, både för sig själv som för andra. Jag målar företrädesvis i olja och akryl, men då och då även i akvarell.
Roland Malmberg, konstpunkten: ”Harry Paulnitz målar gärna sina objekt och naturen i en fyllig och kraftfull stil. Ljuset vid olika tidpunkter på dygnet spelar stor roll. T.ex. vid tidiga morgnar när diset rullar in eller kvällar med motljus som skapar starka kontraster. En kraftfull himmel i sina målningar, är mer en regel än ett undantag.
Spännande objekt såsom ex.vis naturen och som vi alla har in på oss, är en outtömlig källa och en fantastisk gåva. Harry har ingen speciell förebild inom konsten, men influeras av många. Han ser särskilt på Claude Monets speciella teknik att lägga färgerna vid sidan av varandra och hans ständiga arbete med att förfina tekniken.”
Så försvann nästan alla mina pressklipp all världens väg.
Stolt hade jag samlat mina pressklipp från diverse utställningar som jag deltagit i genom åren. Jag samlade dem i min byrå som jag hade i min ateljé. Byrån har tre lådor och är av äldre modell. I ateljén förvarade jag även mina guldfiskar i en stor balja under vintern och jag hade också solrosfrön som jag gav till fåglarna när det var kallt ute. Senvintern, kanske tidig vår, 2003 fick jag för mig att med min brors hjälp, flytta byrån från ateljén och in i mitt hus. Innan vi började bära fick jag en ingivelse. Jag öppnade översta lådan och fick till min förskräckelse se att mina tidningsurklipp hade förvandlats till en gigantisk pyramid uppbyggd av pyttesmå pappersbitar. Objektivt sett en mycket bra konstruktion, men för min del, föga uppmuntrande. Jag öppnade mellersta lådan och konstaterade ett omfattande matförråd bestående av solrosfrön. Jag kom då att tänka på att jag under vintern sagt åt min fru att inte spilla solrosfrön på golvet när hon skulle mata fåglarna. Jag insåg nu att det var någon annan som gjort detta. Tredje och nedersta byrålådan hade används som toalett.
Ett omfattande arbete inleddes nu med att försöka finna förövaren. Efter många om och men hoppade han/hon ut från byrån och en jakt inleddes med stor försiktighet. Vi ville ju inte skada den skyldige, för det har man lärt sig att så får man inte göra. Det visade sig att ligisten var ingen annan än en liten skogsmus. Vi lyckades fånga vederbörande i en skokartong och hade vi inte haft lock på kartongen, så hade jakten tagit mycket längre tid. Jag hade ingen aning om att en skogsmus kunde hoppa och ta så långa skutt som den gjorde. Det var som om den hade stålfjädrar under sig som avfyrades varje gång vi trodde att vi fångat den.
När vi släppte ut den så tyckte jag faktiskt lite synd om den, för det var ju fortfarande lite snö. Tänk vilket arbete den lagt ned, den flitige lille rackaren. Nåja nu var detju strax vår och den hade ju haft det ganska bra på pensionatet Paradiset under vintern och allt är ju förgängligt, även tidningsurklipp som jag egentligen bara sparat för min egen fåfängas skull.
Musen på bilden har inte med händelsen att göra, men den såg likadan ut.